Glädje och sorg i omsorg

Vi var sex medarbetare i Stockholm 1994

som hade gjort myteri. Det vill säga halva arbetsstyrkan på jobbet. Vilken fräckhet det var egentligen när jag tänker på det så här i efterhand. Att vägra följa med på resan då Söders gruppbostad, Söders korttidsboende och dövenheten skulle på en gemensam kick-off för gemensam vikariepool. Alla medarbetare, chefer, gruppledare och nya chefer skulle iväg för att lära känna varandra och för att ha roligt.
Cheferna var galna såklart. Och det skulle få konsekvenser när alla kom tillbaka igen.
Det skulle vi inse.
Det var bara det att ingen kom tillbaka.
Estonia var ett faktum och vi var en reducerad arbetsgrupp utan chefer och arbetsledning när vi vaknade på morgonen.
I all kris och krishantering fick vi klara oss själva utan chef. I ett halvår.
När vi till slut fick en ny chef hade vi utvecklat ett eget ledarskap.
Det halvåret är nog den viktigaste tiden i mitt arbetsliv.
Det halvåret lärde jag mig så mycket om mig själv. Inre ledarskap. Kamratskap och ansvar.

Så ledsna och upprörda vi var. Så glada vi var att vi hade varandra. Glädje och sorg i omsorg.